De senaste tre åren har jag och min rumskompis satt oss ner och spelat poker en gång i veckan. Texas hold 'em, två kortlekar, tio dollar och en massa skitsnack. I flera timmar varje vecka har vi klamrat oss fast vid den enda tävlan som betyder något. Pengarna spelar ingen roll. Vi har båda vunnit och förlorat tillräckligt för att veta att det jämnar ut sig inom några veckor. Med kraft likt två rivaler brukar vi sitta och försöka knäcka varandra genom kommentarer och spel. Vi lär oss konstant genom testa och spela våra händer på olika sätt.
Vi lärde känna varandra och oss själv genom dem spelen. Folk kom och gick men ingen av dem stannade genom många spel. De förstod att det var något personligt. Något som fascinerar oss båda med evenemanget varje vecka är den genuina tävlingsandan. Om han förlorade så visste han precis varför och vilken hand han hade spelat fel, och detsamma gällde mig.
Precis som Red Sox och Yankees fortsatte vi varje vecka vår kamp och alla omgångarna blandades till en enda. Vi tog nyligen fram vår bok och räknade ihop nästan tre års buy-ins för att ta reda på vem som faktiskt leder. Det visade sig att min rumskompis låg förbluffande nog hela $20 dollar framför. Efter $1000 buy-ins och oändliga timmar så hade han tjänat $20. Vi bestämde oss för att ha en avgörande final. Det kommer att vara $20 skillnad i buy-ins i finalen och den ska hållas på nyårsdagen. Vi slutar med våra hemma-söndagsspel efter det, och ett sista lyft på hatten för vinnaren.
Sen börjar vi spela på måndagar.