Förälska dig inte i din hand!
Om du har spelat poker ett slag eller tittat på poker på TV så är jag säker på att du har hört uttrycket: “En klocka ringer i hans skalle just nu”. Man hör ofta detta efter att någon har floppat ett set, två par, stege eller någon annan “monster”-hand som Vince skulle ha sagt, i grunden floppat the shit. Jag är säker på att du suttit vid bordet någon gång under din pokerkarriär och floppat den bästa möjliga handen och hört bröllopsklockorna. Du är redo att gifta dig med handen, men först gäller det att lura de andra vid bordet. Ska jag spela sakta eller bara gå all-in? För det första är det väldigt viktigt att studera bordet och förstå vad som kan göra att dina “nuts” inte är nuts längre. Låt oss t ex säga att du har 10:or i fickan (10c / 10s) och bordet visar 10h, 9h, 2c. Du har då faktiskt nuts och jag är säker på att du just förälskade dig i din hand, men vänta… det finns en möjlig färg och stege på bordet och väldigt få möjligheter att förbättra din hand. Du skulle behöva 10, 9, 2 eller ett runner-par för att förbättra din hand medan någon som har två hjärter kan förbättra sin hand med 9:or, eller ännu bättre om han även har stegmöjligheter. Det viktiga att göra i denna situation är att låta de andra personerna vid bordet betala för att få se nästa kort. Om du ger dem ett gratis kort i detta läge kommer det nästan säkert att leda till problem. Efter turn, om färgen eller stegen inte har visat sig på bordet, så ska du få dem att betala ännu mer. Det viktiga är att låta dem betala för det och öka dina odds för att de ger upp och du tar potten. Ibland är det bättre att få något än att riskera att förlora allting. Den viktigaste saken är dock att ändra sig känslomässigt när färgen eller stegen visar sig. För 60 sekunder sedan hade du nuts och nu har du det inte längre. Det är mycket svårt att byta känslor! Alltför ofta kan en spelare inte släppa handen eftersom han förälskade sig i den från början. Förälska dig inte i dina händer och lär dig att kasta dem.
Låt mig ge dig ett exempel. I mina tidiga dagar som pokerspelare satt jag i en NL-turnering och hade tagit mig igenom hälften av fältet. Jag hade en medelstor stapel. Då fick jag Qs 10s, inte en dålig hand så jag synade. Floppen blev Js, 8s, 9h. Jag floppade nuts stege, och hade en färg och en dragning till färgstege. Kan du höra bröllopsklockorna? Det fanns bara 3 personer i handen i detta läge och jag hade första position, så jag passade bara för att gräva hålet lite djupare. 2:a positionen passade och 3:e satsade 150, en ganska stor satsning. Bröllopsklockorna ringde förstås högre för mig. Jag tänkte en stund och synade sedan bara. Den andra satsaren gav upp. 4th street gav ännu en spader och förbättrade min hand till en dam-hög färg. Återigen passade jag och fick ytterligare en 150-satsning, och återigen synade jag bara. River gav ytterligare en spader, som inte gjorde någonting för mig. Återigen checkade jag bara. Slutligen gick satsaren all-in och med min dam sa jag: “Jag var bara tvungen att syna”. Allt var slut när han vände på spader ess (och en matta). Jag var förälskad i den handen från och med floppen. Nuförtiden har jag lärt mig att A) Jag skulle ha låtit honom betala för att se dessa kort och B) Jag var tvungen att släppa det. Förälska dig inte i dina händer!
Lycka till vid borden.