Poker Superstars Invitational

Poker Superstars Invitational är en serie no-limit hold’em-turneringar som spelas av, som namnet på showen antyder, ett urval av några av de bästa pokerspelarna i världen. Denna TV-show som är enbart för inbjudna spelare (återigen, som namnet antyder) har så långt sänts under tre säsonger, varje gång lite annorlunda till upplägget.
PSI-säsong ett
Säsong ett av Poker Superstars innehöll åtta proffs: Barry Greenstein , Chip Reese, Johnny Chan , Doyle Brunson , Howard Lederer , Phil Ivey , T.J. Cloutier och Gus Hansen . Var och en betalade $400.000 för att spela och vinnaren fick $1 miljon.
Showen delades in i två serier där var och en hade en finalmatch och sedan en stor final för att kora vinnaren. Var och en av de första två serierna bestod av två preliminära matcher. Det kombinerade slutresultatet för varje spelare i de preliminära matcherna bestämde deras bankroll i seriefinalen, där den topprankade spelaren startade med mest chips osv nedåt. På samma sätt bestämde de kombinerade slutresultaten för varje spelare i de två seriefinalerna mängden startchips i den stora slutfinalen.
Gus Hansen vann säsong ett, med Johnny Chan som tvåa.
PSI-säsong två
Saker och ting började bli komplicerade i den andra omgången av Poker Superstars. Denna gång var det 24 spelare som tävlade. I elimineringsrundorna, Elimination Rounds, spelade var och en sex sex-händers ettbordsturneringar mot slumpmässigt utvalda motståndare. Spelarna tjänade poäng baserat på deras slutresultat i varje ettbordsturnering: 10 för första plats och sedan 7, 5, 3, 1 och 0 poäng för återstoden av de tävlande. Buy-in minskades till $40.000.
När dessa elimineringsrundor var klara flyttades de 16 spelare som hade flest poäng till “Super 16”. Dessa 16 spelare delades in i fyra grupper med fyra spelare i varje. Varje grupp hade två matcher med en poängstruktur liknande den i elimineringsrundorna. Första plats vann 10 poäng , andra vann 7, tredje vann 4 och fjärde plats blev poänglös. Efter de två matcherna gick de två spelare som hade flest poäng till kvartsfinal.
Kvartsfinalerna bestod av två grupper om fyra spelare. Varje grupp spelade två ettbordsturneringar. Vinnaren i den första gick vidare till semifinal och vinnaren av den andra (den första matchvinnaren spelade inte) gick också vidare.
Semifinalerna och finalen bestod av bästa resultatet i tre heads-up-tävlingar.
De “slutgiltiga fyra ” var Scotty Nguyen, Juan Carlos Mortensen, Todd Brunson och Johnny Chan. Chan slog Brunson i finalen och vann $515.000.
PSI-säsong tre
Den tredje säsongen hade i stort sett samma struktur som säsong två med några få undantag. Buy-in var $50.000, elimineringsrundorna bestod av fem matcher per person och finalen var bästa tre av fem. I “Super 16” gällde det istället att för att använda ett poängsystem för att bestämma vilka som skulle gå vidare så gick vinnaren av var och en av de två matcherna vidare (vinnaren av den första spelade inte i den andra). Detta upplägg upprepades i kvartsfinalerna.
I både “Super 16” och kvartsfinalerna började vinnaren av den första matchen med fler chips i nästa runda än vinnaren av den andra matchen, som belöning för att han hade slagit en extra motståndare.
Todd Brunson slog Antonio Esfandiari i finalen och vann $400.000.
Tankar
Även om denna typ av turneringsserie är mycket spännande har Poker Superstars Invitational inte kunnat omvandla det till en bra show.
Till producenternas försvar kan sägas att en stor brist från säsong två rättades till i följande säsong. I “Super 16” var poängsystemet felaktigt., som Mike Sexton påpekade i en artikel som han skrev resulterade den andra matchen i rundan i felaktig pokerstrategi. I t ex grupp D, match 1, var slutresultatet Johnny Chan (10 poäng), Mike Sexton (7), David Sklansky (4) och Huck Seed (0). I match 2 behövde Huck Seed uppenbarligen vinna för att ha en chans i nästa runda, men han behövde göra mer än att spela bra poker för att göra detta. Han behövde ett slutresultat som såg ut exakt så här: Seed (10), Chan (7), Sklansky (4), Sexton (0). Det var det enda sättet han kunde sluta bland de främsta två och gå vidare. Så om, med alla de återstående spelarna kvar, Seed hade chipsledningen och hade de odödliga nuts och David Sklansky då hade gått all-in före honom, så kunde han inte syna, även om detta går helt emot intuitionen. Om han synade och eliminerade Sklansky så skulle han inte ha haft någon chans att gå vidare.
Ett annat problem med showen är att det var svårt att följa ställningen. Det var så många elimineringsmatcher och så många kombinationer av spelare att varje individuell episod inte var särskilt självständig. Ställningen och resultaten visades visserligen under TV-sändningen men det var en enda röra och det var svårt att sätta in den aktuella matchen i sitt sammanhang. Eftersom matcherna bestämdes slumpmässigt kunde en spelare ha gmedverkat i tre matcher i en episod, medan en annan kanske var på sin första. Så för tittarna var ställningen i stort betydelselös i det läget. Det hade varit bättre att ha en förståelig ställning och ett matchschema på Poker Superstars-webbsiten, men den har inte uppdaterats sedan säsong två.
Den största frågan med Poker Superstars är mörkstrukturen. Mörksatsningarna är så stora jämfört med chipsstaplarna att matcherna blir all-in-tävlingar i stort sett från första handen. Att se de skickligaste pokerspelarna i världen pressa hand efter hand efter hand är inte roligt att titta på. Och att se dem pressa med förskräckliga händer är nästan deprimerande. Mörkstrukturen gjorde showen till totalt skräp.
I rättvisans namn är dock produktionen bra. Showen verkar vara lite mer låg-budget än vissa av de andra pokershowerna därute, men den är inte dålig. Kommentarerna görs av Foxs berömda Chris Rose, som alltid gör ett bra jobb i alla sina evenemang, och Howard Lederer, som är en av de bästa pokeranalytikerna på TV. Mary Strongs backstage-intervjuer är i stort sett meningslösa.
Totalt kan man säga att även om Poker Superstars Invitational är en TV-show med ett mycket kreativt koncept och potentiellt med ett bra system att utse en mästare på, så gör det förvirrande upplägget i kombination med den förskräckliga mörkstrukturen att showen inte är en bra representant för pokerspel.