Michael Craig, från advokat till författare till pokerentusiast, är författare till den högt ansedda boken, The Professor, the Banker, and the Suicide King: Inside the Richest Poker Game of All Time. Publicerad i början av World Series of Poker 2005, boken beskriver detaljerat spelet med ultrahöga insatser mellan bankiren från Texas, Andy Beal, och en samling av de mest skickliga pokerspelarna i världen, inklusive Doyle Brunson, Ted Forrest, Jennifer Harman, Tod Brunson, Chip Reese, och Howard Lederer. Mr. Craig satte sig nyligen ner mer Poker News Daily för att diskutera sina erfarenheter kring att skriva boken.
Michael Craig: Jag har alltid varit intresserad av att skriva och den kreativa processen. När jag var i high school, när jag var i college, när jag studerade lag och rätt, antingen gjorde jag bra ifrån mig när jag skrev saker eller medverkade i valfria skrivprojekt... tidningar, sådana saker. Jag lärde ut skrivning inom lag och rätt i ett år innan jag började jobba som advokat.
Mot slutet av min karriär inom lag och rätt började jag göra lite frilansskrivande. Jag skrev en serie av artiklar för Penthouse, jag skrev en artikel för Cigar Aficionado, jag skrev för en del andra tidningar, sa det är något jag alltid sett som en hobby och en hobby som jag började bli mer aktiv inom. Även efter jag slutade jobba som advokat så såg jag skrivandet mest som en hobby; jag publicerade två böcker om affärsliv och finans och sen skrev jag mycket för olika magasin om samma ämne 1999, 2000, 2001.
Det rann liksom ut i sanden och jag, genom att jag skrivit två böcker för Career Press en fackpress tidskrift... [och] fått min händer smutsiga, var redo att ta mig an lite tyngre ämnen. Jag spenderade de följande åren med att skaffa en agent, utveckla något riktigt stort ambitiöst projekt och sedan inte erhålla något intresse som helst.
PND: Det är en sak att höra om spelet mot Andy Beal. Det är en annan sak att lyckas lära känna de stora spelarna. Hur lyckades du bli så djupt involverad?
Michael Craig: Det största skälet är för att jag ville det. Å ena sidan skulle jag kunna säga [sarkastisk] att jag är riktigt begåvad för att jag har en examen i lag och rätt och för att jag var en höjdaradvokat och utredde fall och tog depositioner från CEOs. [så] Jag helt enkelt kom fram till de här killarna. Jag menar, å ena sidan tänkte jag att jag inte skulle vara rädd för att ta kontakt med dem, men å andra sidan bestämde jag mig bara för att detta var något jag verkligen ville göra. Jag spenderade ett antal månader med att ordna kontakter, låginsats-stammisar i Bellagios Pokerrum, dealers och fotfolk hos Bellagio, folk som gav mig information eller berättade det senaste ryktet.
Ett av genombrotten var att en vän till oss [Mr. Craig och hans fru] gick i high school med Barry Greenstein. Hon berättade detta för mig strax innan han vann i Tunica. Det var inte som att Barry Grenstien var mer framgångsrik efter Tunica men han var mer välkänd. Hon pratar om den här mannen och jag har ingen aning om vad han är kopplad till. Jag tänker bara på att vilken höginsats-spelare som helst skulle öka antalet, till en, höginsats-spelare som jag känner. Jag började höra historien om honom, det här är en man som har spelat och vunnit i stora spel under flera år, och i det största spelet i världen, och sen får jag reda på att han faktiskt ar en av medlemmarna i den grupp som spelade mot Andy Beal. Jag hade en konversation med honom – han var vänlig och väldigt trevlig. Han sa att han inte kunde berätta något för mig om spelet (detta var i februari-mars, 2004), men jag kände att jag i alla fall var ett steg närmare.
Sen började jag få hjälp av några av mina kontakter. Någon erbjöd sig att introducera mig för Mike Matusow, han var inte medverkande i spelet men hans sa att “Mike har en åsikt om allt.” Han är inte medverkande i Andy Beal-spelet, men det vore åtminstone ett steg närmare. Det slutade med att jag blev inbjuden till hans videoinspelning... de spelade in en instruktionsvideo, de letade efter spelare, statister, och Mike var en av expertkommentatorerna. Så jag hamnade där under falska premisser egentligen. Alla andra var vänner eller familjemedlemmar, och där var jag, någon som bara var [under täckmantel]. Det visade sig att en av de andra kommentatorerna var Todd Brunson, och detta var nästan två veckor efter att han hade spelat $100,000/$200,000 mot Andy Beal. Jag försökte väldigt försiktigt ta upp... med Todd att jag hade tankar på att skriva en bok om poker med höga insatser... och Todd kunde inte varit vänligare. Han sa att det var på tiden att någon gjorde något sådant. En nödvändig grund skapades och sen rusade det liksom bara på.
PND: Var det några andra spelare som var speciellt tillmötesgående mot dig?
Michael Craig: Alla var speciellt tillmötesgående. Jag intervjuade Doyle Brunson en gång i fyrtio minuter och det stod klart för mig att jag det inte var som om att jag bara kunde sitta där och tala med honom i timmar. Han lämnade sitt $2,000/$4,000 spel till mig... det var inte som om han gav mig oändligt med tid, men å andra sidan så var han extremt hjälpfull med information, han berättade några härliga historier. [Han] introducerade mig till Andy Beal, den här mannen som alla gick ur vägen för att hålla bakom ryggen och för att hindra att information om spelet läckte bara för att... en del av etiken är att du går inte runt och beter dig som om att du skryter över folk du vunnit över, speciellt när det är människor som från början vet att de är underlägsna. Med det sagt, han skulle introducera mig för Andy och han litade såpass mycket på mig att han inte trodde att jag var ute efter att köra över någon. Detta är ett exempel [där] Doyle gav mig inte oändligt med tid, men det han gav mig var av omätligt värde.
Howard Lederer lät mig intervjua honom, jag tror det var, tre gånger, det kan ha varit fyra, jag måste se efter. Inga av dessa intervjuer hade en start eller sluttid och jag fortsatte i stort sätt ställa frågor tills... han hade andra planer och var tvungen att gå.
Ted Forrest, jag intervjuade honom i, det måste ha varit allt som allt, sex timmar, åtta timmar, nio timmar. En gång körde han mitt i natten genom, jag tror det var i Connneticut, eller någonstans i New England, så han hade högtalartelefonen på... och lät mig bara fråga vad jag ville... Han var otroligt generös med sin tid.
Men nästan alla av de främsta som jag intervjuade var extremt hjälpsamma. Jag intervjuade Jennifer Harman tre gånger, första gången väldigt kort efter hennes njurtransplantation. Hon delade med sig av information från sin bok där hon listat sina resultat under hela sin tid som proffs. Todd Brunson var väldigt frank i flera intervjuer. Barry Greenstein lät mig göra långa intervjuer med honom flera gånger och kommenterade på en del av manuskripten mellan händer i ett $4,000-$8,000 spel.
Och Andy Beal, för en man med så mycket privatliv och ingenting att vinna på att samarbeta och med all anledning att se mitt projekt som ett intrång, kunde inte varit mer hjälpsam.
Ted Forrest, jag intervjuade honom i, det måste ha varit allt som allt, sex timmar, åtta timmar, nio timmar. En gång körde han mitt i natten genom, jag tror det var i Connneticut, eller någonstans i New England, så han hade högtalartelefonen på... och lät mig bara fråga vad jag ville... Han var otroligt generös med sin tid.
Men nästan alla av de främsta som jag intervjuade var extremt hjälpsamma. Jag intervjuade Jennifer Harman tre gånger, första gången väldigt kort efter hennes njurtransplantation. Hon delade med sig av information från sin bok där hon listat sina resultat under hela sin tid som proffs. Todd Brunson var väldigt frank i flera intervjuer. Barry Greenstein lät mig göra långa intervjuer med honom flera gånger och kommenterade på en del av manuskripten mellan händer i ett $4,000-$8,000 spel.
Och Andy Beal, för en man med så mycket privatliv och ingenting att vinna på att samarbeta och med all anledning att se mitt projekt som ett intrång, kunde inte varit mer hjälpsam.
PND: Scenariona som beskrivs i boken skulle ha blivit väldigt intressanta bilder. Varför inga foton, speciellt av den som beskriver Beal och hopen med chip uppradade på bordet?
Michael Craig: Kombinationen av en tight deadline och risken att jag skulle behöva ta mig tiden och pengarna att förhandla om rättigheter att få använda bilder gjorde det hela opraktiskt.
Bilden som jag verkligen skulle ha velat använda var bilden jag beskrev [i boken]: Andy Beal med alla deras pengar, sen Jennifer Harman, sen Doyle Brunson, sen Ted Forrest... Ted har faktiskt ett ganska lugnt uttryck. Jennifer och Doyle kämpar verkligen för att kunna le, vilket var förståeligt under omständigheterna. De har båda berättat för mig... vilken svår tidpunkt det var och även om de inte kände det som om Andy stoltserade med det eller förlöjligade dem, så var kontentan att... de var inte glada över det hela. Jag menar, de var tvungna att låna pengar bara för att kunna spela mot honom en gång till. Medan de inte hade några pokertillgångar, det är helt enkelt en olustig situation.
Rättigheterna till den bilden är så röriga, så om jag hade ett år tror jag att det är möjligt att jag skulle kunna ordna det, men frågan om vem rättigheterna tillhör är en riktigt knivig en. Det kan vara Bellagio, det kan vara fotografen på Bellagio som var hyrd att ta bilden, det kan vara Andy Beal som hyrde fotografen för att ta fotot. Andy sa att han inte hade något problem med de om alla andra var okej med det... det där är mycket mer komplicerat.
PND: Har någon visat intresse av att filmatisera boken? Vem skulle du kunna tänka dig spela Andy Beal? De andra spelarna?
Michael Craig: Det har kommit in en del förfrågningar, inget riktigt seriöst. Jag förväntar mig att någon kommer genomföra det, men det är inget som jag aktivt marknadsfört.
James Woods älskar boken och han skulle vara perfekt för Andy Beal. En av de saker jag tror försvårar att kunna se boken som en film är att det är ett ensemblestycke.
Jag tror att George Clooney skulle spela Andy Beal fantastisk, förutom det faktum att George Clooney inte kommer vilja vara i en film eller det att en producent inte kommer vilja betala hans belopp där de har fyra andra personer som ska ha samma belopp. Hans roll är inte en större, viktigare roll än de andra fyra, och om han ska vara Andy Beal så kan du inte ha en nolla som spelar Doyle Brunson eller en nolla som spelar Howard Lederer, Barry Greenstein, eller Jennifer Harman.
För att spela Doyle Brunson: Jack Nicholson. Märk mina ord, Jack Nicholson ÄR Doyle Brunson.
James Woods sa till mig att den ideala personen att spela Ted Forrest skulle vara Ted Forrest. Jag hörde också ett rykte om att Cameron Diaz fick Ellen Degeneres att lära henne poker så att hon kunde spela mot Jennifer Harman.
PND: Du kom på en väldigt spännande titel för din bok. Hur kom du fram till den?
Michael Craig: När jag sålde projektet... sålde jag det under titeln, The Big Game, vilket på ett sätt skulle dra tankarna till The Biggest Game in Town, vilket, för mig, är den bästa pokerbok som någonsin skrivits. Den har haft ett otroligt inflytande på både mitt skrivande utanför pokern och att jag blev pokerspelare. Den fick pokern att verkar mycket mer intressant än jag tidigare tyckt det var.
Warner sa, på grund av Positively Fifth Streets framgångar och naturen hos den sortens litterära titel, “Vi vill ha en mer litterär titel.” Så jag gav dem ungefär trettio möjliga titlar och en av dem, som jag kallade min ”American pie” titel för att den var lång och svamlig, jag tror det var The Banker, the Professor, the Goddess of War, the Bulldog, and the Suicide King. Slutligen satte de ”the Professor” framför ”the Banker” och sa att den var för lång och att de ville korta ner den. Så vi tog bort ”the Bulldog” och ”the Goddess of War”, ”The Bulldog” gestaltade Todd Brunson – inga av dessa är smeknamn som folk verkligen använder för dessa människor, vilket för mig är en del av charmen, att förutom [Howard Lederers], så är dem alla i stort sätt påhittade smeknamn. Ingen kallar honom [Howard Lederer] det, förutom [Mike Sexton and Vince Van Patten]; nu kommer andra kommentatorer också kalla honom det. Hans riktiga smeknamn bland vänner är”Bub”.
Todd var “the Bulldog” bara för att när folk beskrev hans spel mot Andy Beal, dök alltid ordet “bull” up. Någon sa, “He bulldozed him,” eller “He bulllied him around,” eller “He was like bull chargingat him.” Så jag bestämde mig för att välja “the Bulldog” på grund av Todds orubblighet som pokerspelare.
Och sen är “the Goddess of War” den beväpnade drottningen, jag skulle behöva se en kortlek, men en av de fyra drottningarna bär ett spjut, tror jag i alla fall. Det skulle såklart representera Jennifer Harman, den enda kvinnan i gruppen.
Vi tog bort dem bara för att spara plats och de gillade “the Sucide King” för det är en intressant tankebild, samt ett mysterium kring vem det representerar.
PND: Under efterforskningarna inför och under skrivandet av boken, vad förvånade dig mest i världen av professpoker eller proffspoker med höga insatser?
Michael Craig: Det kan ha varit några saker, så om jag tänker på det mer kanske mitt svar kommer att ändras, men när du först nämnde det, var det första som jag kom att tänka på, och kanske det inte låter som om det överraskade mig, är vilka gamblers dessa människor är. Hur de är villiga att spela $100,000/$200,000 poker när deras normala spel ligger på $1,000/$2,000 or $4,000/$8,000. Självklart är dem gamblers, men det sätt jag blivit lärd att tänka på topp proffs är att de är experter i att uppfatta och utnyttja sina fördelar.
För mig är inte det riktigt gambling. Någon som Barry Greenstein kan ge sig in i ett spel, även ett spel mot de nio värsta spelarna i världen, och förlora en miljon dollar. Men det är inte gambling. En spelare av kaliber säger till sig själv, ”Jag har en fördel i skicklighet mot dessa spelare. Om jag spelar tillräckligt länge med den fördelen kommer jag vinna.” För spelarna som var i bokens fokus är detta riskbedömning, men inte att gambla. Det är inte samma sak som en kille som satsar på tärningsspel eller stoppar pengar i en spelautomat där han riskerar pengar utan att någonsin ha övertaget, eller utan att ha en lång tids sannolikhet för vinst när turen jämnar ut sig.
Det jag har lärt mig, och det var överraskande för mig och det börjar verka vettigt, är först att alla dessa människor attraherades av poker för att det var gambling. Det var inte som om de här killarna hade en ”hedge fund” och sa, ”Vet du vad, jag tror faktiskt jag kan tjäna mer pengar genom poker med höga insatser än inom en ”hedge fund”.” De här personerna började med poker när de var väldigt unga och de flesta var bra på det från början. Många av dem slösade pengar på blackjack, slösade pengar på sporttips, slösade pengar på spelautomater, slösade pengar på vad som helst, och dom vara precis som galna gamblers och som för miljoner andra galna gamblers var poker ett av de galnaste sakerna att gambla på, förutom detta på grund av deras intresse, begåvning och skicklighet förvandlade de det till någonting som de var bra på. Men de var fortfarande gamblers.
Men deras gambling var någonting som inte riktigt var gambling för dem mera. Det är risktagning, men det är inte gambling.
Det handlar inte alltid om att de har överhanden. En del väldigt framgångsrika gamblers... kommer hamna i situationer där de inte har överhanden för att de är gamblers och det är på det viset de tror att gamblers måste bete sig. Men om de har överhanden i majoriteten av tiden, en del av att få action är att ge action.
PND: Oavsett om de var involverade i matcherna med Beal eller inte, vem är din favorit pokerspelare?
Michael Craig: Andy Beal.
Det finn inte endast ett sätt att svara på det. Andy Beal, och hans sorts poker – höga insatser, heads-up, limit hold’em – har helt enkelt en utmärkt inställning till spelet.
Han utvecklade en metod för att bemästra limit hold’em och lyckades väldigt väl. Skillnaden mellan dig och mig och låt oss säga, Doyle Brunson, i att spela limit hold’em är gigantisk. Vid en tidpunkt, hade du kanske kunnat slå Andy Beal, men nu har Andy Beal vinstrekordet mot Doyle Brunson.
Samma sak med Chip Reese. Samma sak med Barry Greenstein. Samma sak med Minh Ly. Här är Andy Beal, en kille som vi för fem år sedan kanske hade kunnat slå i poker, och han har skickligheten – i denna särskilda typ av poker – att ta sig an de bästa spelarna i världen, några av de bästa spelarna någonsin, och ha en bra chans att vinna.
Redaktörens kommentar: Se recension av The Professor, the Banker, and the Suicide King: Inside the Richest Poker Game of All Time på Poker News Daily snart.
Mr. Craig's bok kan köpas hos Amazon.com genom denna länk.