Interviews

Matt Lessinger är en professionell pokerspelare och skribent för både Card Player magazine och Online Poker News. Warner Books publicerade nylige hans första pokerbok, The Book of Bluffs, som ligger i fokus för denna intervju. Matt kan också ses på online-pokerrummet, Royal Vegas Poker, som en av de ordinarie experterna.

Poker Source Online: Hur föddes din pokerkarriär?

Matt Lessinger: Det var faktiskt nere i södern. Det var nere i Florida där min mor bor. Jag brukade besöka henne och de har Seminoles kasinon där, och jag vet inte om det fortfarande är så men när jag var där nere när jag var 18 så var maximum potterna $10 var. Så du spelar 25 cent/50 cent poker, potten kan inte bli större än $10, och det var där jag började med 7-korts stötpoker.

Sen började jag college (Haverford College, utanför Philadelphia), som inte är för långt från Atlantic City. Så, jag började göra några turer ut dit och det är hur jag började.

PSO: Vad har varit din lägsta och högsta punkt i din pokerkarriär?

Matt Lessinger: Den högsta punkten skulle förmodligen varit att vinna pot-limit hold’em mästerskapet på the Carnival of Poker at Harrah’s 2000. Det är fortfarande den största turneringen jag vunnit och det var genom detta som jag började skriva för Poker Digest. De ville intervjua mig efter den turneringen och när de intervjuade mig frågade jag dem, “Hey, behöver ni några krönikörer?” Det var så jag började skriva. Så, inte nog med att det var en bra vinst ekonomiskt, men jag startade också min karriär som pokerförfattare.

Låg punkt... det är svårt, jag har haft ganska mycket tur. Förmodligen skulle min låga punkt inte nödvändigtvis vara i min pokerkarriär, för jag spelade på andra saker. När jag gjorde dom där resorna till Atlantic City så var allt inte bara poker direkt. Det tog mig lång tid att inse att... hur är det man säger... i bakhuvudet visste jag att tärningsspel och blackjack och såna spel går inte att vinna, men jag spelade dem fortfarande och jag hade ganska knapert ekonomiskt direkt efter college.

PSO: Jag har läst att du gillade hästarna också.

Matt Lessinger: Det gjorde jag. Jag växte upp nära Yonkers Raceway. Men av någon anledning var pengarna jag satsade på Yonkers Raceway ganska lätta att ersätta. Jag satsade $30 på en dag – det var mycket pengar för mig i high school. Sen gick jag till jobbet en dag och fick tillbaka $30. När jag tog examen från college, jag hade inte ett jobb direkt och jag spelade fortfarande du vet... som du sa på hästar och allt det andra. Det var förmodligen min låga punkt, när det var som, “Wow, det är nog bäst att jag skaffar ett jobb snabbt och det är nog bäst att jag slutar spela.”

Och sen, som tur är, fann jag pokern, och det hjälpte mig att sluta spela på andra saker.

PSO: Hur började du skriva? Du frågade rätt ut när du gjorde den där intervjun om de letade efter krönikörer. Så, var skrivandet någonting du strävade efter att göra; började det genom slump eller avsikt?

Matt Lessinger: Det var mest av slump. Jag hade skrivit lite i college, för skolans tidning, men det var aldrig min plan att bli skribent.

PSO: Vad var det du planerade att göra innan allt detta startade?

Matt Lessinger: Jo, jag jobbade på Wall Street i två månader som en ”associate portfolio manager”. Jag hatade det. Jag passade inte in i alla fall. Dom lät mig gå, men det var det bästa som någonsin hänt för om dem hade låtit mig vara kvar så hade jag stannat, för du säger inte upp dig från ett sådant jobb. Jag är så glad att det hände – annars hade jag varit väldigt olycklig nu.

PSO: Vad motiverade dig till att skriva The Book of Bluffs?

Matt Lessinger: Jag älskar att bluffa i allmänhet och jag kunde bara inte tro att det inte fanns en bok som handlade om det här, speciellt eftersom det finns en ziljon pokerböcker där ute. Och hälften av dem är exakt likadana. Det är bara ”Hur du spelar Hold’em,” “Strategier i Hold’em,” och det är precis som om, ok, två författare kanske har en liten annorlunda vinkling, men om du skall läsa igenom en hel ny bok bara för att få en obetydlig skillnad mellan en författare och en annan författare...

Jag gillar den iden om att kunna skapa något helt unikt. Just nu känner jag att i pokervärlden just nu finns det bara tre böcker (pokerinstruktionsböcker) som är verkligt unika: Mike Caro’s Caro’s Book of Poker Tells, Alan Schoonmaker’s The Psychology of Poker, och nu min. De är mina två favoritböcker, Mike Caro’s och Alan Schoonmaker’s. Hur många böcker folk än har i sina pokerbibliotek så måste dom ha dem. Jag hoppas att någon en dag kommer säga, hey, du måste ha The Book of Bluffs också för det är den enda boken som talar om att bluffa.

PSO: The Book of Bluffs är naturligtvis en väldigt specifik, nischläsning, medan de flesta pokerböcker är mer genrella i sin omfattning. Ser du din bok som en potentiell dörröppnare för spelare att skriva om andra snäva ämnen?

Matt Lessinger: Det tror jag att den skulle kunna, men sen, Caro’s Book of Poker Tells kom ut 1984 och tjugo år senare, ingen följde upp den. Kanske de kände det som att de inte hade något att tillägga till vad han hade att säga, vilket är möjligt. Jag menar, han täckte verkligen mycket material.

För min egen del, känner jag för att täcka allt om att bluffa behöver jag tusentals sidor. Så, jag låtsas inte att allt kring att bluffa finns i den här boken, för det skulle vara omöjligt. Men jag känner att det finns plats för andra människor om de också valde att följa upp det här ämnet, eller att följa upp andra, mer specifika ämnen inom poker, som du nämnde. Jag tror att det finns utrymme för det och det tror jag tiden kommer att visa. Vi får se vad som händer.

PSO: Många pokerfans förstår inte varför framgångsrika pokerspelare skulle vilja lära andra sina hemligheter genom att skriva böcker. Trots allt, det man lärt ut kan komma tillbaka och hemsöka en. Varför är det så många spelare som skriver böcker idag?

Matt Lessinger: Jag kan inte nödvändigtvis tala för andra; jag tror att det endast det senaste har blivit en speciellt lukrativ sak att göra. För min egen del tjänar jag en hygglig summa pengar på det mer så än jag vet att de flesta två år sedan, eller tidigare, skulle ha tjänat genom att skriva en pokerbok. Och fortfarande är det antagligen lite mindre än vad jag hade tjänat på att spela poker under samma tidsrymd. Så vad jag försöker komma fram till är att det förmodligen är värre än vad du antyder. Inte bara ger folk ut information, men de använder all denna tid till att skriva en bok som de skulle kunna spendera på att spela poker och förmodligen tjäna mer pengar! Så det är totalt kontraproduktivt.

För min egen del, som pokerspelare, finns det en ganska stark känsla att jag inte tillför någonting till samhället. Jag menar inte att en pokerbok tillför någonting, men det är mer av en känsla... jag menar, jag har vänner som är lärare och läkare, speciellt lärare mer än någonting annat. Jag är bara wow, dom gör verkligen någonting. Allt jag gör är att spela. Det känns ganska... du vet, det liksom gnager på dig...

PSO: Ganska ytligt?

Matt Lessinger: Ja. Jag är fullkomligt lycklig med att göra vad jag gör, så det är inget jag ältar, men om det finns ett sätt för en pokerspelare att ge något tillbaka, så är det ett av sätten.

PSO: Du organiserade din bok efter olika typer av bluffar, fast blandat med bluffar i olika typer av spel som no-limit hold’em, fixed limit hold’em, stöt, och Omaha. Varför inte organisera dem efter spel?

Matt Lessinger: Från början försökte jag göra det så som du beskriver [efter spel].
När jag först började skriva var jag tvungen att separera stötbluffar, hold’embluffar, och det fungerade helt enkelt inte lika bra. Jag är väldigt nöjd över sättet som jag i slutändan bestämde mig för att strukturera boken för att, du vet, om jag hade en hold’embluff och en Omahabluff med samma principer så skulle det verka väldigt överflödigt att ha en tidigt i boken och en senare i boken. Folk skulle tänka,”Läste jag inte exakt det där för femtio sidor sedan?”

PSO: Vilket sätt att skriva kring poker gillar du att läsa mest?

Matt Lessinger: Det var en bra fråga. Jag skyggar verkligen bort från strikt pokerteori. Jag tycker bara det blir för torrt. När människor får tag i min bok, mår jag dåligt, för jag visste att jag var tvungen att ha en del teori i min bok, och trots att jag vet att den är väldigt torr. Så jag brukar säga till människor att om du tar dig igenom de två första kapitlen så går det lättare därifrån. De första två kapitlen är ganska torra – detta är bara teori, och jag vet att jag inte gillar att läsa det.

Jag läser hellre en bok som Mike Caro’s som har många exempel. Eller ett annat bra exempel är när Jim Brier och Bob Ciaffone skrev sin bok Middle Limit Holdem Poker
med alla demohänder, alla exempel. Och det är bra för jag tror att du kan lära dig genom exempel. Jag tror inte att det finns något substitut för spelerfarenhet, vilket inte är speciellt bra för att försöka få sålt böcker, men jag tror att det är sant. Jag tror att spela är det bästa sättet att bli bättre, men det näst bästa sättet är att sätta sig in i dessa demohänder och känna som om du är där.

Jag tror bara att det inte är samma sak som att läsa, jo, du skall spela tight från den här positionen och förlora och du ska göra det och det... oki, men ge mig specifik information, ge mig situationen där det här kommer att dyka upp. Det är det jag försöker göra med bluffarna. Den exakta situatationen som jag presenterar kommer inte att komma upp, men kanske något extremt liknande som du kommer känna igen ifrån boken och säga, oh, jag kommer ihåg det där och detta är nog förmodligen en bra tidpunkt för att köra en bluff.

PSO: Vad tycker du är den svåraste aspekten kring att bluffa?

Matt Lessinger: Ett antal saker. Som en nybörjarspelare, tror jag att det första är att komma över guppet. Att kunna börja bluffa. Jag tror det är en hård övergång, att gå från att aldrig bluffa till att göra det för första gången. Det är lättare för vissa människor än andra, men jag vet en del personer som har spelat i månader och månader och gör det bara inte. Varför? Jag vet inte. Kanske är dom rädda över att bli påkomna, dom är rädda för att bli utskämda, dom känner det bara som om dom inte kommer att kunna kontrollera sig själva bra, du vet, att kontrollera sina ansiktsuttryck, vadsomhelst. Så jag tror att den svåraste delen är när du är en nybörjarspelare.

När du är en erfaren spelare, tror jag att den svåraste delen är att bedöma nivån hos dina konkurrenter, för baserat på det anpassar du svårighetsgraden i dina bluffar. Och du har inte alltid lång tid på dig att fundera ut det. Om det är en komplett nybörjare, ok, då kan du ha en ide... antingen kan han lätt bli bluffad, eller så lägger han sig aldrig. Du kan sätta fingret på honom ganska lätt. Men sen när du får mer subtila skillnader där du har två spelare som båda är klart starka, vinnande spelare, men en av dem är mer benägen att visa händer och den andra är bättre på att avslöja bluffar. Ok, då måste du välja mellan de två, vem du ska attackera, vem du ska lägga av. Och du kan inte bara köra en godtyckligt. Vem du kör bluffen mot är förmodligen det viktigaste att veta. Så, att kunna samla så mycket information som möjligt kring en speciell motståndare och sätta sig in i hans tänkande, vad som kommer fungera mot honom, vad som inte kommer att fungera mot honom.

PSO: När du spelar, tänker du konstant på att bluffa, strävar efter att bluffa eller är det mer när du behöver göra det för att vinna vid en tidpunkt och möjligheten bara dyker upp? Då, på grund av att du är skicklig, känner du igen möjligheten och tar den.

Matt Lessinger: Jag tänker lite som båda. Jag talar om i boken, en sorts lek jag leker med mig själv (vänta det där låter fel). Ett lek som jag leker, där om jag är utan en hand tänker jag,”Kunde jag ha vunnit med den här handen utan att gå till visning?” Och jag gör fortfarande det, hela tiden. Jag har gjort det under lång tid. Jag tror fortfarande att att det är en extremt värdefull lek. Av alla saker jag talar om i min bok, tror jag att detta är en som förmodligen kommer gå under radarn, men det har verkligen varit en otrolig insikt för mig. Om jag lägger mig och ser hur händerna utvecklas, och säger till mig själv, ”Ok, kommer den här handomgången nå visningen?” Om den inte gör det så tänker jag att jag förmodligen hade kunnat vinna handen utan att behöva visa något. Jag kunde ha vunnit den här handen med sju kort i olika svit. Och om det går hela vägen till visning och händerna inte är särskilt starka, att någon inte har modet eller vad som helst, kan jag tänka om det var någonting jag kunde ha gjort om jag var i spelet. Jag kunde ha drivit ut alla. Och det får dig att tänka på alla olika saker du kan göra. Kunde jag ha satsat? Kunde jag ha

Kunda jag ha synat och sen satsat helt ut under turen? Bara alla olika satsningsmönster eller höjningsmönster som man kunde ha prövat och skulle ett fungerat bättre än de andra med att tvinga ut alla. Could I have check-called and then bet out on the turn? Just all the different betting patterns or raising patterns that you could have tried and would one have worked better than another in terms of forcing everybody out.

En del av det är det... och sen andra bluffar har vid denna punkt blivit en andra natur, då du inte tänker på det som att bluffa längre. Det är som tidigt i min pokerkarriär, antagligen tidigt i andra personers karriärer också, du tänker medvetet på det varje gång. Du är liksom, “Wow, jag kommer att bluffa. Jag kommer stjäla mörkarna. Alla passade och jag kommer höja.” Men det är så mycket som en andra natur för mig. De flesta spelare med en viss nivå av erfarenhet tänker inte ens på det. Jag försöker fortafrande att tänka på det medvetet, speciellt i processen av att skriva boken. Det fick mig att stanna upp och analysera även de enklaste bluffar. Vilka är de olika faktorerna som är inbegripna i det här? Hur kommer det sig att de fungerar att satsa på givarknappen? De enkla bluffarna som folk gör varje dag, vad är faktorerna bakom dem som gör att de lyckas?

PSO: Jag vet inte om det här är något som är möjligt att veta, men finns det vissa speciala spelare (förutom du själv) som är speciellt skickliga på att bluffa?

Matt Lessinger: Jag vet att Stu Ungar var det. Han var förmodligen den bästa. Nuförtiden finns det massor med folk som är utomordentliga på det. Att välja någon framför en annan är svårt.

PSO: Jag antar att det borde vara svårt att märka ibland, just eftersom du inte vet att de bluffar för att de inte visar sina kort, så du vet inte säkert.

Matt Lessinger: Precis. Det du ser på TV är verkligen en så liten procent av den totala mängd händer folk spelar. Jag skulle förmodligen sätta Phil Ivey i toppen.

Jag menar, det fantastiska med Phil Ivey (för vad det än är värt så räknar jag honom som förmodligen en av de bästa spelarna i världen just nu) och vad som gör honom så fenomenal är att han fortfarande har utrymme att förbättras, vilket är en häpnadsväckande tanke, att han kan bli ännu bättre. När jag spelade med honom i Atlantic City, det var nästan bara stöt, så han blev förträfflig i stöt. Sen beslöt han sig för att ta sig an pot-limit Omaha och sen vann han i pot-limit Omaha. Och så anledningen till att jag tänker på honom som en bluffare är för att pot-limit Omaha är ett av de bästa spelen för bluffar, bättre än hold’em. Om du är en framgångsrik bluffare så kommer pot-limit Omaha passa dig väl. En del av den här färdigheten är att han kan inte bara visa att han har vad som krävs, han kan läsa av de andra spelarna och se när de inte har det. För att om han tror att de är starka spelare kommer han inte försöka bluffa dem. Han väljer sina tidpunkter väl, och sen attackerar han övertygande nog dessa personer, som du [Intervjuarens kommentar: Vem, jag?], som är rädda för att utmana honom utan att ha det som krävs.

PSO: Vad är den bästa bluffen du någonsin sett?

Matt Lessinger: Den bästa bluffen är förmodligen... wow... det var svårt. Jag tror att det bästa jag någonsin sett var jag inte ens medveten om att jag såg.

Jag är frestad att säga Chris Moneymaker’s [mot Sam Farha i WSOP 2003], även om det är väldigt kliche, men det är bara det att... omständigheterna kring handen, jag tror aldrig att de kommer att upprepas på samma sätt igen. Och jag förklarar detta [i boken], när jag talade med Sammy Farha, saken jag nämnde för honom var att om han hade haft möjligheten att syna med ett par i nior, ok, då skulle vi tala om det som det bästa spelet av året. Situationen som utvecklades var sådan att vem som än vann handen var tvungen att spela ett fantastiskt spel, antingen om det var Moneymaker’s bluff eller Sammy’s spel, vilket skulle vara otroligt svårt för vem som helst att bedöma. Jag tycker verkligen, och jag nämner detta ofta i min bok, att Sammy hade otroligt mycket otur i spelet, och jag utmanar vem som helst att lyckas komma tvåa i World Series of Poker innan de börjar tala illa om honom.

PSO: Har du en specifik bluff du genomfört som fortfarande än idag får dig att le?

Matt Lessinger: Det har jag. Det var från samma turnering som jag talade om tidigare för det var mot en tidigare världsmästare. I stort sätt var det så att han höjde på givarknappen, och detta var ganska långt in i pot-limit hold’em mästerskapet. Det var ungefär halvvägs genom. Jag är på stor mörken, han höjer på givarknappen, och jag fick bara en känsla av att han förmodligen är på väg att bluffa, så jag gjorde en re-raise från stora mörken och jag hade inte mycket. Jag hade ingenting. Och han synar. Det skrämmer en när man har en världsmästare med ett grepp om en.

Så floppen kommer, ingenting som hjälper mig, men jag satsar iallafall. En ganska stor satsning, vi var båda i chipledningen. En ganska stor satsning, och han synar. Sen vid fjärde gatan, en kung, vilket inte hjälpte mig, men av någon anledning hade jag en känlsa av att det inte hjälpte honom heller. Så jag passar, och han gör en medelstor satsning. Och sekunden som han gör satsningen, fick jag bara känslan av att det var ett test, att han inte satsade stort och att han inte var beredd att förbinda sig helt och fullt. Han var liksom, ”Låt mig göra den här halvhjärtade satsningen och se om det är nog för att tvinga ut honom.”

Så jag nådde precis över honom med en all-in och han lade sig. Han lade sig ganska snabbt, vilket konstaterade vad jag antog. Det som var fantastiskt var att det var en hel del toppspelare vid bordet, och de diskuterade alla, som om jag inte fanns i rummet, om vad jag kunde ha på handen. En person trodde att jag hade Ess-Kung, en annan person trodde jag hade par i Ess gömda, en annan trodde att jag hade triss i Kungar, och det vara bara så tillfredsställande att ingen av dom sa, ”Oh, han bluffar säkert.” Ingen vid bordet trodde att jag bluffade.

PSO: Du övertygade alla om att han gjorde rätt i att lägga sig.

Matt Lessinger: Precis. Det hjälpte att jag var helt anonym vid den här tiden. Ingen visste vem jag var.

PSO: Alla kommer att se upp för dig nu när du skrivit den här boken.

Matt Lessinger: Vet du vad, nu när jag har skrivit den här boken, när jag spelar med folk jag känner så vet jag att dom tänker, ” Se upp! Han kommer bluffa!” Det har faktsikt förändrat min strategi lite för jag vet att det finns i bakhuvudet på folk. Det har tvingat mig att sluta bluffa så mycket , därför kan jag i stort sett bara göra det online nuförtiden, eller i spel mot människor som inte vet vem jag är.